Pappa

I år var det 75 år sedan min pappa föddes.

Ganska gammalt va? Med tanke på att jag är 21. Han var 53 när jag föddes och jag var 10 när han dog. Jag vaknade på ett hotellrum i London av att min mamma skrek och pappa låg som att han sov. Jag sprang in på toaletten och försökte kräkas upp det hemska men inget kom. Sen minns jag inte så hemskt mycket mera.

Det värsta är att jag inte saknar honom. Jag gjorde det då såklart men nu tänker jag att det är bättre att han är död. Jag hoppas att det inte finns någon himmel där han sitter och hör mig säga så. jag hoppas att han inte läser vad jag skriver och gråter för att hans dotter inte vill att han ska leva.
Men jag grät också pappa när du fick mamma att gråta, när du ställde dig upp på flygplanet och skrek så att de fick släpa av dig. När du blev arg och konstig i ögonen och när mamma viskade säg ingenting till någon. När ölen byttes mot whisky. Du slog mig aldrig du hotade mig aldríg men du förstörde min mamma och du lärde mig att vara rädd.
Grattis på 75 årsdagen pappa.