Inte konstigt att jag inte har några läsare. Jag gnäller ju bara.
Det är så surrealistiskt, som om jag ser mig själv utifrån och inte fattar ett skit. Det här är inte jag!
Jag är 21, glad med många vänner och smart och söt och aktiv. Det är jag, inte denna person som nästan börjar gråta i klassrummet för att hon inbillar sig att ingen gillar henne. Jag är 21 och går Juridikprogrammet på universitetet, inte fjorton.
Jag stannade hemma från lektionen för att plugga men slutade ihoprullad i soffan. Tog mig samman och gick till bibblan, gick och tränade. Kom hem och grät igen, var taskig mot min pojkvän i telefonen och grät lite mer. Kollar psykologer på nätet men hur skulle jag ha råd med det?
Många vänner men ingen att prata med, antingen mår de mycket sämre än mig med diagnoser och skit och jag känner mig dum, eller så mår de helt underbart och jag känner mig dum.
Det här var okej när jag var tonåring med svartvita kläder och randiga armar, inte okej nu.
Allt jag tänker är jagvillblismaljagvillblismal och jag vet att det inte är det riktiga skälet men vad faaan.
torsdag 26 februari 2009
tisdag 24 februari 2009
Cupcake
Jag är också helt fantastisk ska jag säga med. Idag bakade jag jättefina cupcakes (bild kommer) till sagda moster och jag uppförde mig helt normalt. Dvs jag slickade skålen, knaprade några bitar choklad och åt en cupcake. Jag blev INTE helt hysterisk och lät bli att smaka och jag blev INTE helt galen och åt upp hela satsen. Utan jag bara bakade så smått och sen gick jag och tränade. Perfekt liksom.
Snurre Sprätt
Jag har så mycket att det bara snurrar och jag är oförmögen att göra något alls. I morgon har jag skola åtta till tolv, ska få nån slags gratis personlig träning på mitt gym vid tre, sen hem till min moster som fyller 50 och sen ut med vänner på kvällen. Vore en perfekt dag om det inte var så att jag har ett projektarbete, ett individuellt arbete och tusen miljoner sidor att läsa.
Jag önskar att jag levde i Sims ibland, att man bara kan trycka paus och så är det med det.
Jag önskar att jag levde i Sims ibland, att man bara kan trycka paus och så är det med det.
måndag 23 februari 2009
söndag 22 februari 2009
Konsumera
Jag står i mataffären i timmar och tittar efter den där enda saken att köpa, den som kommer att ge mig lugn i själen och en vacker kropp. Jag vill köpa det äta det och sen vara som alla andra. Nötter torkad frukt olivolja? Sojamjölk bananer tahini?
Mitt ibland alla trängande fnysande leende trötta människor blir ögonen blanka och jag vill skrika. Snälla var är du? Jag vill inte tänka och känna efter och jobba med mig själv mer. Jag vill bara köpa konsumera tillfriskna.
Mitt ibland alla trängande fnysande leende trötta människor blir ögonen blanka och jag vill skrika. Snälla var är du? Jag vill inte tänka och känna efter och jobba med mig själv mer. Jag vill bara köpa konsumera tillfriskna.
lördag 21 februari 2009
Lugn och fin
Igår var jag på middag i sickla. Mycket fint och mina vänner är så seriösa, vi gjorde canneloni och brownies. Sen skulle vi gå ut men vi blev fulla hemma och pratade tills jag somnade i en säng och mina vänner sa åt mig att gå hem och sova på riktigt.
Idag har jag pluggat och sagt upp mina planer för kvällen, för då jag ska jag bara vara hemma och umgås med mig själv. Behöver det och det är så skönt att inte längre vara tonårsängslig och vara ute varje fredag och lördag bara för att det "ska" vara så. Nu är jag ute om jag vill och hemma om jag vill.
I morgon ska jag träna två pass och äta middag på Sehymus Vegetariska i Hornstull med en människa som gör mig lycklig varje gång vi ses. Blir nog bra det här.
Idag har jag pluggat och sagt upp mina planer för kvällen, för då jag ska jag bara vara hemma och umgås med mig själv. Behöver det och det är så skönt att inte längre vara tonårsängslig och vara ute varje fredag och lördag bara för att det "ska" vara så. Nu är jag ute om jag vill och hemma om jag vill.
I morgon ska jag träna två pass och äta middag på Sehymus Vegetariska i Hornstull med en människa som gör mig lycklig varje gång vi ses. Blir nog bra det här.
torsdag 19 februari 2009
Mellanstadiemelankoli
Som barn var jag livrädd när någon av klasskamraterna gjorde uppror mot läraren. Inte på grund av det kollektiva straff vi eventuellt skulle få och sen klaga på, utan av rädsla för att lärarens makt skulle försvinna. Förstod de inte det, barnen som skrek och svor och bara vägrade att lyda? Förstod de inte att lärarens respektingivande makt bara var en illusion? När som helst kunde det hända att hotelserna, "Gör du inte som jag säger så..", ställs på sin spets. Och då skulle det synas så oändligt tydligt att det bara var ord läraren kunde komma med. Hon eller han kan skrika att barnet ska sitta ner och vara tyst, annars blir det utkastat. Men vad händer när barnet inte är tyst och också vägrar lämna rummet? Inte kan läraren handgripligen kasta ut barnet.
Och så hamnar man där, i ett ögonblick av låsta möjligheter. Kugghjulen har stannat och skaver mot varandra. Barnen är tysta och se, läraren har inga kläder.
Jag var livrädd för sådana ögonblick för jag hade sett vad som fanns innanför. Så jag gjorde vad jag kunde för att hålla balansen, jag överreagerade och vågade inte göra det minsta lilla fel. I mellanstadiet var jag en sådan som inte syntes, som smälte in i väggarna. Lärarna såg mig inte heller, jag tror aldrig att de förstod att jag ägnade hela min tillvaro åt att rädda deras ansikten.
Och så hamnar man där, i ett ögonblick av låsta möjligheter. Kugghjulen har stannat och skaver mot varandra. Barnen är tysta och se, läraren har inga kläder.
Jag var livrädd för sådana ögonblick för jag hade sett vad som fanns innanför. Så jag gjorde vad jag kunde för att hålla balansen, jag överreagerade och vågade inte göra det minsta lilla fel. I mellanstadiet var jag en sådan som inte syntes, som smälte in i väggarna. Lärarna såg mig inte heller, jag tror aldrig att de förstod att jag ägnade hela min tillvaro åt att rädda deras ansikten.
måndag 16 februari 2009
Peppning
Jag skolkar från studiebesöket på tingsrätten.
En kort tanke igårkväll: nej jag går inte. Sen blev det så.
Gjorde det tusen ggr i gymnasiet, jag blir lite trött på mig själv. Men nu blev det så och idag var inte obligatorisk i alla fall.
Jag har en tendens att ge upp så fort saker inte går som jag vill och det jobbar jag med nu. Som nu är det tusen aktiviteter i skolan och jag vill vara med men så känner jag ingen i klassen tycker om mig och så vill jag ge upp. Ja ni hör ju själv, jag beter mig som om jag går på högstadiet. Jag är 21 och går på universitetet, inte ska jag behöva bekräftelse. Jag ska vara stark nog att kunna vara med utan att få en uttrycklig inbjudan. Och jag jobbar med det.
Men det är svårt. Jag är livrädd att de andra ska prata bakom ryggen på mig, säga hur jag suger och bla bla bla. Och jag vet att det inte är konstigt eftersom jag hade mångaår av just det i grundskolan men jag måste komma över det.
Det är inte okej att gömma sig bakom gamla fakta, saker är som de är och jag är den jag är. Vill jag bli någonting annat än den jag är får jag bortse från de som varit och jobba på.
En kort tanke igårkväll: nej jag går inte. Sen blev det så.
Gjorde det tusen ggr i gymnasiet, jag blir lite trött på mig själv. Men nu blev det så och idag var inte obligatorisk i alla fall.
Jag har en tendens att ge upp så fort saker inte går som jag vill och det jobbar jag med nu. Som nu är det tusen aktiviteter i skolan och jag vill vara med men så känner jag ingen i klassen tycker om mig och så vill jag ge upp. Ja ni hör ju själv, jag beter mig som om jag går på högstadiet. Jag är 21 och går på universitetet, inte ska jag behöva bekräftelse. Jag ska vara stark nog att kunna vara med utan att få en uttrycklig inbjudan. Och jag jobbar med det.
Men det är svårt. Jag är livrädd att de andra ska prata bakom ryggen på mig, säga hur jag suger och bla bla bla. Och jag vet att det inte är konstigt eftersom jag hade mångaår av just det i grundskolan men jag måste komma över det.
Det är inte okej att gömma sig bakom gamla fakta, saker är som de är och jag är den jag är. Vill jag bli någonting annat än den jag är får jag bortse från de som varit och jobba på.
Killing me softly
De senaste dagarna har jag:
Säg att det är det?
Jag behöver något att tänka på när jag sakta slår ihjäl mig själv.
- Ramlat och slagit i rumpan så hårt att det gör ont att sitta
- Bitit mig i tungan på snedden så att tänderna möttes inne i tungan och blodet sprutade
- Krossat ett av mina favoritglas från ROOM
- Skurit upp fingret på glaskrosset ifrån ett av mina favoritglas från ROOM
- Krossat en flaska olivolja
- Skurit upp foten på glaskrosset från en flaska olivolja
- Fått olivolja på fötterna och kladdat ner hela lägenheten
Säg att det är det?
Jag behöver något att tänka på när jag sakta slår ihjäl mig själv.
lördag 14 februari 2009
Rosor och taggar
Och såklart, direkt efter min överpeppiga inlägg nedan så sjönk jag ner i grådask och skvalpade runt där tills ungefär nu.
Alla hjärtans dag skiter jag i men jag vill ha min älskling här. Fick en enormt vacker bukett rosor ifrån honom i morse. Önskar att han var här eller att han i alla fall hade internet så jag kunde prata med honom på skype. Ringa till Australien är dyyyyrt.
torsdag 12 februari 2009
Att bli frisk på egen hand.
Ibland glömmer jag men jag har kommit väldigt långt och jag har gjort det helt själv. Såklart att det hade varit lättare om jag hade någon professionell att lita på och luta mig mot men det går ändå.
Jag lärde mig att lita på mig själv, jag insåg att ingen annan behöver säga saker till mig för att de ska vara sanna. En stor del av min sjukdom har varit en strävan efter att någon ska övertyga mig om att jag duger. Det har aldrig räckt med mig själv, jag har längtat efter att andra ska berätta för mig att jag räcker till. Jag har velat ha fler vänner än alla andra, bättre betyg, snyggare stil, sötare ansikte, finare kropp, bättre pojkvän, roligare karriär, och jag har gjort vad jag kunnat för att klara av det. Till stor del har det fungerat. Jag har alltid haft bland de bästa betygen, 2.0 på högskoleprovet, jag har alltid haft många vänner även om jag inte insett det, får ofta komplimanger för min stil och mitt utseende. Min kropp har aldrig varit mera än medelokej och det är den stackaren jag tagit ut allt på, jag har skyllt alla mina misslyckanden på min strävan efter att gå ner i vikt. Självklart kan ingen kille älska mig när jag är tjock och ful och vilken klädstil ser snygg ut på ett fetto?
Men även att svälta och vara helt insnöad på en enda sak har varit mitt "slipp ut ur fängelset - kort" när det gäller alla andra krav. Såklart att mina betyg inte behöver vara på topp när jag inte äter, såklart att jag drar mig undan vänner då.
Nu finns inga murar kvar, jag äter och därför kommer alla andra krav tillbaka. Men den här gången ska jag jobba med dem, se vad som är bra med dem och vad som ska förändras. Att jag är rädd att inte få vänner och att bli en tyst mus fungerar som en sporre för mig att ta kontakt med folk och att prata på lektionerna på universitetet. Däremot måste jag kunna se att folk faktiskt gillar mig och inse när jag gör nånting bra. Och förlåta mig själv när jag inte gör det.
Jag behöver inte att andra talar om för mig att jag duger. Jag kan säga det till mig själv och det räknas. Jag är smart, snygg, rolig och en bra vän. Jag är en förebild.
Jag och mina listor
Nu har jag en ny lista, längst bak i en dagbok jag inte längre använder. Alla dagar har tio kolumner, Ingen hets är den första och sen kommer Regelbundna måltider, Bra dag, Bra kväll, Ej för mycket mat, Ej för lite, Rört på mig, Ångestfri, Ej småätit och slutligen ett fält för kommentarer. Varje dag kryssar jag i de jag klarat, gör ett streck i de jag klarat halvt och lämnar de andra tomma. Just nu får nästan alla kryss varje dag och det gör mig lycklig. För mig funkar listan jättebra för den bryter ner det svåra i små delar. Att tänka "Nej ingen hets ingen hets" gör mig stressad, nu kan jag fokusera på att inte småäta framför kylskåpet, att röra på mig och att äta regelbundet, och jag får nån slags belöning för det. För belöning är det att se kryssen i boken.
Sen gör det också sambanden klara, dagar utan att jag rört mig ger min ångest och oregelbundna måltider ger hets.
Ett litet tips bara.
tisdag 10 februari 2009
Småfolk
Jag studerade på biblioteket idag. Mitt emot mig satt en man i fyrtioårsåldern. Han läste en bok kallad "läsa tankar" med undertiteln "genomskåda lögner! lär dig flirta!".
-Barn, barn barn, mumlar han när han bläddrar. Sen vänder han upp och ner på boken ett antal gånger.
- AHA! Nu fick jag dig!, mumlade han lite högre.
Sen tittar han upp och ser min lagbok som ligger på bordet mitt i mellan oss.
- Nej fy faaan, kved han och tittade på mig.
- Sån skit mitt på blanka eftermiddagen?!
Jag nickade lite, visste inte helt hur jag skulle svara. Han blängde lite mer och reste på sig, haltade runt en hylla och var borta.
När jag gick ut från biblioteket mötte jag en liten tant som ropade "nej men gå inte så sakta igenom dörren, hallå hallå", vilket kanske inte skulle ha varit så konstigt om det inte var så att vi gick på en öppen gata och det bara fanns jag där.
Folk är lite fina ibland.
-Barn, barn barn, mumlar han när han bläddrar. Sen vänder han upp och ner på boken ett antal gånger.
- AHA! Nu fick jag dig!, mumlade han lite högre.
Sen tittar han upp och ser min lagbok som ligger på bordet mitt i mellan oss.
- Nej fy faaan, kved han och tittade på mig.
- Sån skit mitt på blanka eftermiddagen?!
Jag nickade lite, visste inte helt hur jag skulle svara. Han blängde lite mer och reste på sig, haltade runt en hylla och var borta.
När jag gick ut från biblioteket mötte jag en liten tant som ropade "nej men gå inte så sakta igenom dörren, hallå hallå", vilket kanske inte skulle ha varit så konstigt om det inte var så att vi gick på en öppen gata och det bara fanns jag där.
Folk är lite fina ibland.
söndag 8 februari 2009
Anti Detox
I helgen var jag hos släkt i Oslo, vi hade försenad julafton och lite saker. Helgerna i Oslo följer alltid samma trygga mönster. Jag och mamma åker över på fredag kväll, vi är alltid på flygplatsen alldeles för tidigt eftersom min mamma är sådär försiktig som mammor ska. En kort flygresa som känns helt utan mening eftersom man inte ens får en kopp äckligt kaffe, sen en tågresa från Gardemoen genom natten. Jag försöker plugga och mamma avbryter var femte minut genom att säga saker som "Åh den blåa färgen är exakt samma som den på mitt överkast". Sen en taxi som aldrig förstår vart vi vill, antagligen för att vi envisas med att prata fejknorska.
Äntligen framme blir det kramar och kaffe och sömn ganska fort.
På lördagen vaknar jag vid nio och känner mig dålig för att min morbror varit uppe sen sju. Vi äter frukost i timmar och läser norska tidningar som jag inte helt förstår. Kaffe och min yngre kusin är fortfarande blyg inför mig och gömmer sig bakom sin mamma.
Sen blir det promenad igenom vinterOslo (det är alltid vinter) för att handla middag. Vi går alltid och min morbror vill alltid till en speciell grönsaksaffär i en del av staden, till en kryddaffär i en annan och så vidare, så det tar hela dagen. När jag var mindre stannade jag och min äldre kusin hemma och spelade TVspel hela dagen, åt tusen kilo choklad som jag och mamma köpt på taxfree på vägen dit. Men nu är jag med och det är roligt, dels att röra på sig och dels att prata. Min morbror och hans fru har alltid behandlat mig som en vuxen, givit mig råd och tagit mig på allvar.
På kvällen lagar min morbor middag i timmar, han börjar vid fyra och vi äter väl vid åtta. När maten väl är klar har jag stoppat i mig vindruvor och vin och har glömt hur hungrig jag är. Sen pratar vi väl ännu mer, tittar på filmer och gör inget speciellt. På söndagen går vi promenader och äter hemlagad pizza (varje år, utom när jag ljuger och vill ha sallad bla bla. Men i år åt jag pizza.). Och sen åker jag och mamma hem och av någon anledning har vi alltid allvarliga samtal om viktiga saker på planet hem, sådana det annars är svårt att få fram utan att det känns stelt.
I helgen har jag levt på bröd, mejeriprodukter, choklad, vin och kaffe. Alltså i princip allt det man ska undvika på en detox, haha. Och jag mår så fruktansvärt illa, det känns verkligen att maten inte är bra för kroppen. För första gången handlar det alltså inte om kalorier eller vikt utan bara om att kroppen inte mår bra, intressant. Jag längtar hem tillbaka till min underbara mat hemma.
Äntligen framme blir det kramar och kaffe och sömn ganska fort.
På lördagen vaknar jag vid nio och känner mig dålig för att min morbror varit uppe sen sju. Vi äter frukost i timmar och läser norska tidningar som jag inte helt förstår. Kaffe och min yngre kusin är fortfarande blyg inför mig och gömmer sig bakom sin mamma.
Sen blir det promenad igenom vinterOslo (det är alltid vinter) för att handla middag. Vi går alltid och min morbror vill alltid till en speciell grönsaksaffär i en del av staden, till en kryddaffär i en annan och så vidare, så det tar hela dagen. När jag var mindre stannade jag och min äldre kusin hemma och spelade TVspel hela dagen, åt tusen kilo choklad som jag och mamma köpt på taxfree på vägen dit. Men nu är jag med och det är roligt, dels att röra på sig och dels att prata. Min morbror och hans fru har alltid behandlat mig som en vuxen, givit mig råd och tagit mig på allvar.
På kvällen lagar min morbor middag i timmar, han börjar vid fyra och vi äter väl vid åtta. När maten väl är klar har jag stoppat i mig vindruvor och vin och har glömt hur hungrig jag är. Sen pratar vi väl ännu mer, tittar på filmer och gör inget speciellt. På söndagen går vi promenader och äter hemlagad pizza (varje år, utom när jag ljuger och vill ha sallad bla bla. Men i år åt jag pizza.). Och sen åker jag och mamma hem och av någon anledning har vi alltid allvarliga samtal om viktiga saker på planet hem, sådana det annars är svårt att få fram utan att det känns stelt.
I helgen har jag levt på bröd, mejeriprodukter, choklad, vin och kaffe. Alltså i princip allt det man ska undvika på en detox, haha. Och jag mår så fruktansvärt illa, det känns verkligen att maten inte är bra för kroppen. För första gången handlar det alltså inte om kalorier eller vikt utan bara om att kroppen inte mår bra, intressant. Jag längtar hem tillbaka till min underbara mat hemma.
torsdag 5 februari 2009
Nu så ja
Min blogg är så splittrad känner jag, den far hit och dit och upp i taket. Men det är väl så jag är just nu. Jag hittar på en plan för hur jag ska leva och ger den fem minuter, funkar den inte till 100% så ger jag upp och går och gömmer mig under sängen.
Hur som helst ska jag i februari jobba på att må bra och få balans. Jag ska träna minst tre ggr i veckan men inte må dåligt de dagar jag inte hinner eller orkar. Sen ska jag äta hälsosam mat men ine försöka kontrollera mängden, jag äter när jag är hungrig och det är okej. Självklart inga vågar eller annan skit. Nu ska jag hålla det i en måndag och jag MÅSTE, går det dåligt så får jag inte ge upp efter en minut. Sen ska jag begränsa tvtittandet också, tre timmar i veckan max. Det kommer att bli skitsvårt men ändå.. Jag mår bättre om jag gör mer kreativa saker.
Hur som helst ska jag i februari jobba på att må bra och få balans. Jag ska träna minst tre ggr i veckan men inte må dåligt de dagar jag inte hinner eller orkar. Sen ska jag äta hälsosam mat men ine försöka kontrollera mängden, jag äter när jag är hungrig och det är okej. Självklart inga vågar eller annan skit. Nu ska jag hålla det i en måndag och jag MÅSTE, går det dåligt så får jag inte ge upp efter en minut. Sen ska jag begränsa tvtittandet också, tre timmar i veckan max. Det kommer att bli skitsvårt men ändå.. Jag mår bättre om jag gör mer kreativa saker.
Nu blir jag dum igen
Du är vad du äter med Sanna Bråding - Nejmen varför sitter jag och tittar på detta?
Blir så triggad, morotsjuice vill jag också äta till lunch. Och inget annat.
De senaste dagarna har jag suttit och tittat på tusen dieter, funderat på fruktfasta, vattenfasta, raw food och tusen andra grejor. Motivationen är någon annanstans varför händer detta?
UPDATE: Du är vad du äter sög tycker jag. Okej jag fattar att Sanna hade massor av andra problem än ätstörningen men de behandlade det inte ens. Anna Skipper bara dillade om att undvika socker. Jaja..
Mailar med min vän som är i Berlin och mår dåligt. Mail på mail skriver jag och ger råd, sen frågar hon hur jag mår. Jag svarar och är ärlig och sen dess har jag inte hört ett skit. Jomen tack.
Blir så triggad, morotsjuice vill jag också äta till lunch. Och inget annat.
De senaste dagarna har jag suttit och tittat på tusen dieter, funderat på fruktfasta, vattenfasta, raw food och tusen andra grejor. Motivationen är någon annanstans varför händer detta?
UPDATE: Du är vad du äter sög tycker jag. Okej jag fattar att Sanna hade massor av andra problem än ätstörningen men de behandlade det inte ens. Anna Skipper bara dillade om att undvika socker. Jaja..
Mailar med min vän som är i Berlin och mår dåligt. Mail på mail skriver jag och ger råd, sen frågar hon hur jag mår. Jag svarar och är ärlig och sen dess har jag inte hört ett skit. Jomen tack.
Bokdrömmar
http://www.debutantbloggen.se/
Jag läser och det pirrar inuti mig, som att läsa skildringar av kärlek när jag var oskuld och okysst. Att sitta där med sin bok i handen, sin själ. En bit av mig och ändå inte, en del som kan komma att bli delar av andra människor. Såsom många bra böcker är delar av mig. Ett Ufo Gör Entre lärde mig andas, På Stranden ger mig fortfarande rysningar och tårar i ögonen trots att jag läst mormors gamla exemplar säkert hundra gånger. Prep lärde mig att jag inte var så ensam om alla mina funderingar om kärlek och the Accidental fick upp mina ögon för hur vackert språket kan förvandlas. Jag vill vara där, jag vill stå i raden av de jag beundrat och säga jag är en av er.
Jag läser och det pirrar inuti mig, som att läsa skildringar av kärlek när jag var oskuld och okysst. Att sitta där med sin bok i handen, sin själ. En bit av mig och ändå inte, en del som kan komma att bli delar av andra människor. Såsom många bra böcker är delar av mig. Ett Ufo Gör Entre lärde mig andas, På Stranden ger mig fortfarande rysningar och tårar i ögonen trots att jag läst mormors gamla exemplar säkert hundra gånger. Prep lärde mig att jag inte var så ensam om alla mina funderingar om kärlek och the Accidental fick upp mina ögon för hur vackert språket kan förvandlas. Jag vill vara där, jag vill stå i raden av de jag beundrat och säga jag är en av er.
KOM IGEN NU FÖR FASIKEN TJEJER
Okej tjejer och i viss mån killar har blivit kvävda med mediabilder av sjukt smala tjejer, så nu ska vi ändra på detta! Nu visar vi lite bilder på tjejer som inte är så sjukt smala, typ Kate Winslet eller Lilly Allen och säger jeii kolla här, nu har vi botat dåligt självförtroende. Tänk vad lätt det gick.
Känns det igen? Verkar vara så alldeles för många resonerar.
DET ÄR INTE DET SOM DET HANDLAR OM! Visa mig bilder på tjejer som är smarta och gör nånting istället, skriv långa texter om Hanna Fridén, Birgitta Ohlsson, Kristina Lugn, Amanda Svensson eller vem fan ni nu tycker är bra. Lägger ni upp en bild på Kate Winslet så skriv om hur bra hon är på att spela olika roller, inte om att hon är snygg trots att hon drar jättestorleken 38 eller vad hon kan tänkas ha.
Tjejer vi fördummar oss själva och jag tänker inte vara med.
Känns det igen? Verkar vara så alldeles för många resonerar.
DET ÄR INTE DET SOM DET HANDLAR OM! Visa mig bilder på tjejer som är smarta och gör nånting istället, skriv långa texter om Hanna Fridén, Birgitta Ohlsson, Kristina Lugn, Amanda Svensson eller vem fan ni nu tycker är bra. Lägger ni upp en bild på Kate Winslet så skriv om hur bra hon är på att spela olika roller, inte om att hon är snygg trots att hon drar jättestorleken 38 eller vad hon kan tänkas ha.
Tjejer vi fördummar oss själva och jag tänker inte vara med.
Svensk medicin förgiftar indisk flod
Läs här.
Alltså fy faaan. Det värsta är att det som konsument inte finns en chans att välja att inte köpa dessa produkter för det finns ingen märkning. Och som det rör sig om mediciner kan det ju vara svårt att byta ut ändå.
Jag vill skriva värsta harangen om detta men känns nästan onödigt, sanningen står för sig själv?
Alltså fy faaan. Det värsta är att det som konsument inte finns en chans att välja att inte köpa dessa produkter för det finns ingen märkning. Och som det rör sig om mediciner kan det ju vara svårt att byta ut ändå.
Jag vill skriva värsta harangen om detta men känns nästan onödigt, sanningen står för sig själv?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)