Inte konstigt att jag inte har några läsare. Jag gnäller ju bara.
Det är så surrealistiskt, som om jag ser mig själv utifrån och inte fattar ett skit. Det här är inte jag!
Jag är 21, glad med många vänner och smart och söt och aktiv. Det är jag, inte denna person som nästan börjar gråta i klassrummet för att hon inbillar sig att ingen gillar henne. Jag är 21 och går Juridikprogrammet på universitetet, inte fjorton.
Jag stannade hemma från lektionen för att plugga men slutade ihoprullad i soffan. Tog mig samman och gick till bibblan, gick och tränade. Kom hem och grät igen, var taskig mot min pojkvän i telefonen och grät lite mer. Kollar psykologer på nätet men hur skulle jag ha råd med det?
Många vänner men ingen att prata med, antingen mår de mycket sämre än mig med diagnoser och skit och jag känner mig dum, eller så mår de helt underbart och jag känner mig dum.
Det här var okej när jag var tonåring med svartvita kläder och randiga armar, inte okej nu.
Allt jag tänker är jagvillblismaljagvillblismal och jag vet att det inte är det riktiga skälet men vad faaan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag läser din blogg och tycker inte du gnäller så förfärligt mycket. Allt kan inte gå i regnbågens färger heller vet du. :)
SvaraRaderatrots att man har passerat 18 och nus ka agera "vuxet" är det okej att vara liten. det är okej att gråta, okej att vara ledsen, det är okej att ta emot hjälp - även om man känner att det egentligen är en själv som ska hjälpa..
SvaraRadera