Som barn var jag livrädd när någon av klasskamraterna gjorde uppror mot läraren. Inte på grund av det kollektiva straff vi eventuellt skulle få och sen klaga på, utan av rädsla för att lärarens makt skulle försvinna. Förstod de inte det, barnen som skrek och svor och bara vägrade att lyda? Förstod de inte att lärarens respektingivande makt bara var en illusion? När som helst kunde det hända att hotelserna, "Gör du inte som jag säger så..", ställs på sin spets. Och då skulle det synas så oändligt tydligt att det bara var ord läraren kunde komma med. Hon eller han kan skrika att barnet ska sitta ner och vara tyst, annars blir det utkastat. Men vad händer när barnet inte är tyst och också vägrar lämna rummet? Inte kan läraren handgripligen kasta ut barnet.
Och så hamnar man där, i ett ögonblick av låsta möjligheter. Kugghjulen har stannat och skaver mot varandra. Barnen är tysta och se, läraren har inga kläder.
Jag var livrädd för sådana ögonblick för jag hade sett vad som fanns innanför. Så jag gjorde vad jag kunde för att hålla balansen, jag överreagerade och vågade inte göra det minsta lilla fel. I mellanstadiet var jag en sådan som inte syntes, som smälte in i väggarna. Lärarna såg mig inte heller, jag tror aldrig att de förstod att jag ägnade hela min tillvaro åt att rädda deras ansikten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Svar: För det första, Modellen är lång. För det andra så är det en redigt knasig vinkel. För det tredje så använde han sätkerligen ett objektiv med en aning vidvinkel, dvs att en viss förvrängning kan ske = motiv kan bli en aning utdraget. Ja, visst han kan ha gjort dom längre. Men vet du varför? Jo för att bilden säkert blev bättre och ingen skulle märka skillnaden eftersom hon är lång irl.
SvaraRadera