Peppning

Jag skolkar från studiebesöket på tingsrätten.

En kort tanke igårkväll: nej jag går inte. Sen blev det så.
Gjorde det tusen ggr i gymnasiet, jag blir lite trött på mig själv. Men nu blev det så och idag var inte obligatorisk i alla fall.

Jag har en tendens att ge upp så fort saker inte går som jag vill och det jobbar jag med nu. Som nu är det tusen aktiviteter i skolan och jag vill vara med men så känner jag ingen i klassen tycker om mig och så vill jag ge upp. Ja ni hör ju själv, jag beter mig som om jag går på högstadiet. Jag är 21 och går på universitetet, inte ska jag behöva bekräftelse. Jag ska vara stark nog att kunna vara med utan att få en uttrycklig inbjudan. Och jag jobbar med det.
Men det är svårt. Jag är livrädd att de andra ska prata bakom ryggen på mig, säga hur jag suger och bla bla bla. Och jag vet att det inte är konstigt eftersom jag hade mångaår av just det i grundskolan men jag måste komma över det.

Det är inte okej att gömma sig bakom gamla fakta, saker är som de är och jag är den jag är. Vill jag bli någonting annat än den jag är får jag bortse från de som varit och jobba på.